En psykolog frågade mig en gång om jag läser snabbt. Vad det hade för betydelse i sammanhanget vet jag inte, men jag svarade att nej det gör jag inte, men jag läser mycket. Vad som är mycket är förstås relativt, så kanske att men jag läser ofta hade varit en bättre sak att säga. För det gör jag. Jag läser ofta.
När jag har tid och lust och känner för att befatta mig med något annat än den verklighet som är den allmänt kända så läser jag (vilket är, om än också relativt, ofta – enligt min måttstock, och eftersom det här rör mig och inte dig eller någon annan är det den säkraste måttstocken att gå efter). Att jag därtill är fruktansvärt dålig på att komma ihåg det jag läser är information som uteblev. Men så är det.
Jag läser böcker; jag är i dem medan jag läser, sen är det inte mycket kvar av dem i mitt huvud när jag läst sista sidan och boken är tillbaka i hyllan eller på biblioteket.
Trist, tycker jag. Hade jag fått välja en superkraft hade jag valt att komma ihåg allt jag läser. Om det hade varit för mycket begärt så åtminstone att komma ihåg det jag finner nödvändigt. (Borde höra till standarduppsättningen av mänskliga förmågor om du frågar mig.)
Dels av denna anledning tycker jag om att läsa böcker jag kan läsa i så gott som ett svep. Är böckerna för långa hinner jag glömma det som hänt i början när jag kommit till slutet, och risken är större för att de under läsningens gång inträder perioder av mindre aktivt läsande, och kanske rentav blir vilande ett tag – vilket i sin tur ökar risken ytterligare för att jag ska glömma vad som hänt i dem.
Ska jag läsa tjocka böcker vill jag läsa dem när jag har tid.
I somras plöjde jag de 500 sidorna som är Anne Berests Vykortet på några få dagar. Att den just då ville läsas av många och därför gick som tvåveckorslån på biblioteket var en sporre. Därtill var det 500 sidor som höll mig ständigt engagerad, vilket gjorde att det gick undan (ett indirekt boktips här!), men framför allt var jag ledig och hade tid.
Nu sitter jag med en bok av det dubbla omfånget.
Jag har påbörjat min läsning av Middlemarch. Nu för att jag tror att jag har tid – och det kan stämma. Och vad är väl ett bättre tillfälle för en tusensidig roman från 1871 om inte när man tror sig ha tid? Ett gyllene utgångsläge!
Att komma ihåg vad som har hänt i boken man läst är en sak, att komma ihåg vilka böcker man läst är en annan.
Häromkvällen roade jag mig med att försöka minnas och lista böckerna jag läst under 2025 – d.v.s. böckerna jag påbörjat och även avslutat. Att lista böcker jag påbörjat, gett upp och lämnat tillbaka på biblioteket oavslutade vore hopplöst att försöka sig på och inte heller särskilt intressant. De böckerna har inte gjort sig förtjänta av en plats i mitt redan begränsade minne. Inte för att de nödvändigtvis är dåliga, men för att det är just det: ett begränsat minne.
Noveller, kurslitteratur och en del fristående poesi har också lästs. Men någonstans måste man dra en gräns för vad som är intressant för sin hågkomst att lista, annars kan det lätt spåra ur.
Jag har också en liten trave böcker ur egen hylla som jag påbörjat och har för avsikt att avsluta. Det har bara inte hänt än av olika anledningar. När jag är färdig med Middlemarch borde jag kanske ha en period av att läsa färdigt påbörjade böcker.
När jag nu listat så fint började jag fundera på vilken bok som var min bästa läsning under 2025 – men jag har inte den blekaste.
Kommentarer
Skicka en kommentar