Grannaste granen i grannskapet

Jag har en gran. För andra året i rad har jag en riktig av ved och barr och inte plast - gran. Då kan man väl kalla det för en tradition?
En del av min numera tradition är att jag pyntar den med pepparkakor jag bakar själv, så gott som själv eller nästan själv.
Jag bakar mycket och gärna, men det här med pepparkaksdeg har jag aldrig fått kläm på och har ingen lust att få kläm på.
När jag var liten var degen färdig. Den gjorde mormor. Sen kom jag, brorsan och kusinerna; stansade ut och stökade, pyntade och kladdade. Inget besvär för oss, bara för mormor.

Förra året gjorde jag en deg. Den blev dålig och inte bra, så i år köpte jag en. Inte från ICA, Coop, Willys, Hemköp eller Lidl med innehållsförteckning man inte orkar försöka sig på att dechiffrera (då kan man lika gärna köpa färdiga kakor eller göra egen deg som blir dålig) - jag köpte min från ett bageri, hört att det kan man göra. Pepparkaksdeg från Balders Bröd hänger i min gran. Inte mormors men ändå bra. 

Stök i kök och blombukett

Jag stansade, gräddade, vispade kristyr, kokade kaffe, satte julmusiken på och mig själv vid bordet med målet att pynta samtliga pepparkakor.
Man tröttnar ganska fort. De första tio eller så går an, nyhetens behag, sen blir det lite som det blir. Jag höll ut, men de som skulle hänga i granen fick bli finast/mest personlighet. 

Pepparkakeland

Granen var ett riktigt kap. Jag fick den billigt och en blombukett på köpet. Buketten var för gammal och ful för att säljas. Blomsterhandlaren tyckte att jag skulle ha den och så ful var den inte.
Vad gäller granen däremot, så börjar jag fundera på om prislappen hade sina skäl och om blombuketten var ett plåster i förebyggande syfte.
Jag kryper på golvet för att hälla en skvätt vatten i julgransfoten, stöter till en av de nedersta grenarna med axeln och sen ligger gott och väl en tredjedel av granens barrskrud på golvet. Kanske är den naken lagom till jul, men det gör inget. Det blir som det blir. Jag väljer glädje och förnöjsamhet.
Jag har en vän vars mamma återanvände samma gran (ved och barr och inte plast) i flera år (apropå traditioner). Julepinnen kallade de den, på norska för det var i Norge, och den såg ut som det låter, jag fick se bild. Den hade sin charm!
Kanske åker min ner i förrådet på tjugondag Knut (tjugonde aknut som jag länge trodde att det hette), och åker fram igen nästa år. Kanske kan jag återanvända barren också. 

Grannaste granen!