Det våras för våren: Siljas sång och en historia om två punschrullars öde

Jag har läst, rest, sjungit, skrivit och inte bloggat. Jag har tänkt blogga. Om poesi såväl som det för februari månad heta ämnet hetvägg – men så har det inte blivit av. Nu blir det av och nu ska jag istället berätta om en punschrulle som fick resa mellan Göteborg och Stockholm.

Jag var på ett konditori i Göteborg och bestämde mig för en kaffe och en punschrulle (jag föredrar att använda ordet punschrulle framför dammsugare eftersom det senare alternativet lätt kan leda till missförstånd). Mitt sällskap frågade mig då om jag inte ville dela en punschrulle, varpå jag svarade – det för mig enda rimliga – att jag inte delar punschrullar. Men så skulle det visa sig att jag underskattade punschrullens marsipantäckta arrak-osande smörigt tunga mäktighet och överskattade min egen förmåga att trycka en punschrulle, storlek större, i en sittning.
    Företaget resulterade i inte mindre än två kvarblivna punschrulle-halvor. Eftersom den andra punschrulle-desertören tyckte att vi skulle gå därifrån och lämna våra rester åt sitt öde på konditoriet (vilket förmodligen skulle bli soporna) blev det upp till mig att rädda dem.
    Som ni kanske räknat ut så bildar två halvor punschrulle en hel. Lappad men inte tappad fick den dagen därpå åka med mig på tåget från Göteborg hem till Stockholm där den på eftermiddagen intogs med svart viol-te och inte kaffe. Här återfick jag tron på mig själv vad punschrulle-ätande beträffar eftersom de båda punschrullehalvorna som nu bildade en hel slank ner utan svårigheter. 
    Så, har den här erfarenheten vänt mig till någon som, ifall liknande situation uppstår igen, skulle överväga förslaget att dela en punschrulle?
    Förmodligen inte. 

Jag har läst färdigt Det våras på Blandings av P.G. Wodehouse, vilket var min första Wodehouse och fler lär det bli. Dels för att jag råkar ha en liten hög av dem och dels för att det visade sig vara precis den typen av förströelseläsning jag kan önska ibland. Finurlig och lättsam.
    Det våras också för våren!
    Igår när jag gick ut på en promenad luktade det vår. Begynnande vårkänslor har spirat i några dagar nu, men först igår så kände jag det även på doften. Nu har Silja vaknat, tänkte jag. Och vem är Silja, undrar ni då förstås. Det korta svaret är att Silja är Silja, bara Silja och ingen annan. Men jag formulerade det lite mer uttömmande i en dikt förra vårvintern som jag tänker avsluta dagens inlägg med (på vers!). 

Sen att en sista släng av snöstorm förmodligen är att vänta i april behöver vi inte tänka på nu.

SILJAS SÅNG (2025)

Så snart den sista snöstrimman smält

söker sig Silja till slumrande stigar

och väcker dem varsamt med vänliga steg

som dem ur vinterns tjälgrepp befriar 

Där Silja går lämnar hon spår

av gul tussilago och snödroppar sköna 

sen smyger sig våren fram genom snåren

där Silja berett väg för allt det knoppande gröna

Så välkomnar Silja sommar och höst

med omsorg och givmilda gester

Bringar glädje och tröst där det behövs 

och tar väl hand om alla årstidens gäster

När tiden är kommen för vintern att slå

sig ner med sitt sövande sinnelag

då är det dags för Silja att gå

och slå sig till ro för att blunda ett tag

Så sover Silja en djup vintersömn

och drömmer om stigar som sjunger 

Silja, Silja, snart smälter snön

kom då och väck oss ur köldnattens slummer