Offerkoftan, personlighetstest och I am whoever you want me to be, baby

 Offerkoftan är ful och sitter dåligt. Är alldeles för liten.
    Ändå tar jag den på mig ibland.
    Och kanske just därför: för att det ser förjävligt ut, och känns det förjävligt kan det lika gärna se förjävligt ut också. Ett slags destruktivt beteende som bor i mig. Men det är nog det enda. Mer destruktivitet än så blir det inte.
    Sen vågar jag ändå inte gå längre än till mitt närmsta ICA med koftan på, och väl där finner jag mig själv ta första bästa femkilos-potatissäck i famnen för att dölja så mycket av den som möjligt när jag går mellan hyllorna, plockar det jag ska ha och gör mitt bästa för att inte bli sedd.
    Så feg är jag.

En kofta jag faktiskt tycker mycket om. Synd att den skulle falla offer för olägenheten att bli föremål för gestaltandet av en offerkofta. På så vis en offerkofta trots allt.

Vadan detta, undrar du säkert, och det ska jag tala om.
    Jag söker jobb.
    Den typen av jobb som inte kräver att man har någon utbildning som resulterat i en fin titel (gärna på engelska).
    Den typen av jobb som bara kräver att du är en stresstålig utåtriktad lagspelande energisk alltidglad übermensch till stjärnsäljare – alternativt att du kan besvara frågan ÄR DU VÅR NÄSTA SERVICESTJÄRNA? med ett övertygande ja.
    Och vore det inte för ytterligare krav på att genomföra personlighetstester och spela in videoklipp där man svarar på frågor så hade det inte varit ens hälften så förnedrande.
    “Låter det som dig?”
    Nej, det gör det inte och det är inte heller vad det handlar om.
    Det handlar om fake it till you make it och I am whoever you want me to be, baby, för jag har en hyra att betala och måste till min förtret äta ibland, planerar att leva inte dö, inte än. Ett jobb är ett jobb och ett jobb ska man ha.

En del jobb går under så avancerade titlar att man inte vet vad det rör sig om innan man läst annonsen. Då visar det sig att det egentligen handlade om telefonförsäljning.
    En del jobbannonser ser ut som spam-mejl.
    Ett lågprisvaruhus skryter i sin annons om att till dem behöver du minsann varken skicka CV eller personligt brev (“Ja, du läste rätt!”), utan istället genomföra ovan nämnda tester och besvara ett antal frågor i en video.

    Det här med alla videos som ska spelas in.
    Plötsligt spelar det roll hur man ser ut också, även om ingen skulle erkänna att det har betydelse.
    Självklart har det det.
    Annars skulle det gott och väl räcka med en ljudfil (eller jag vet: varför inte ett CV och ett personligt brev?). Men nu är det inte en ljudfil som efterfrågas, utan en video.
    Synd för mig vars styrka, eller så kallad USP, är det personliga brevet och mitt CV som visar att jag de senaste 11 åren har haft en ganska ansenlig mängd anställningar.
    Vilket förvisso kan ses både som något bra och som något dåligt.

Missförstå mig rätt.
    Det finns jobb jag gärna skulle ha.
    Oftast är det också de jobben som alla andra med samma brist på attraktiv titel och utbildning som jag, vill ha. You do the math, den kompetensen har inte jag.
    Fick jag välja skulle jag naturligtvis jobba som det jag utbildat mig till, men nu gör jag inte det av anledningar som dels beror på mina egna fel och brister (sånt som möjligtvis skulle framgå i ett personlighetstest), och dels på sånt jag inte rår på: för få jobb, hög konkurrens, slumpen, turen, rätt förutsättningar, ekonomi, att råka infinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt osv. 

    Där är vi inte nu.

    Jag är fel person på rätt plats eller rätt person på fel plats, svårt att säga, tidpunkten är här och nu, där jag för närvarande sitter och försöker intala både mig själv och någon rekryteringsansvarig, som gjort sig förtjänt av sitt jobb, att jag är nästa stjärnsäljare/servicestjärna/stjärnforskare/forskningsanalytiker/kärnfysiker/cirkusartist/receptionist/platschef/målare/bagare/reaktorsäkerhetsingenjör/fotograf/rekryterare.

Men jag är hoppfull. Det måste man vara. Annars kan man lika gärna ge upp. Sån är inte jag. Det ligger inte i min natur. Är det något som ligger i min natur så är det snarare att vara så hoppfull att jag framstår som verklighetsfrånvänd.

    Det är jag.

    Och hoppfull.

    Jag tror på att det blir bra tills motsatsen bevisas. 

    Dessutom är jag vettig, välvillig, trevlig och inte dum (jag lovar, men tror du mig inte kan referenser lämnas på begäran).

    Jag är pålitlig.

    Jag är inte alltid glad, men jag ser till att alltid vara glad på jobbet eftersom jag fått lära mig att det är viktigt (vill ogärna låta skrytsam, men räknade faktiskt också ut det själv).

    Stresstålig är ett ord jag inte tycker om eftersom jag inte tycker att stress är ett tillstånd att eftersträva (idéer man får efter att ha läst mycket Bamse som barn), och vet att stress på arbetsplatser ofta är ett resultat av annat som brister snarare än graden av "stresstålighet" hos en individ – men är läget kritiskt kan jag hantera ganska hög press utan att bryta ut i panik. Var bristningsgränsen går är dock lika oklart som bäst-före-datumet på konserver och buljongtärningar. 

    Jag har inget körkort men helt ok färdigheter på piano, ukulele och symaskin, samt att jag har hållit en surdeg vid liv i 6 år.

    Har mer än genomsnittliga kunskaper om te (drycken) och Gustav III (kungen).

    Kan sjunga opera.

    Kan inte Excel men noter.

    Och inte minst: Gör den bästa carbonaran. (Ett skämt som förmodligen gick över huvudet på många, men kanske inte på dig som är ciskvinna och någon gång använt en dejtingapp.)

Det kan alltså bara bli bra.

    Jag är hoppfull.

    Och verklighetsfrånvänd.