Gott nytt 2026: Nyårsfirande med Mig, Mig själv och kusin Inga

Att jag för andra året i rad har haft en riktig av ved och barr och inte plast - gran (som nämnt i tidigare inlägg) valde jag att officiellt kalla för en tradition. Något annat som jag i december månad också gjorde för andra året i rad var att jag firade nyår med inga mindre än Mig, Mig själv och kusin Inga (lite som Grevinnan och betjänten, fast där jag är både grevinna, betjänt och kokerska), men till skillnad från min nu starkt etablerade tradition med riktig gran, så känner jag inte att nyår med Mig, Mig själv och kusin Inga nödvändigtvis måste bli en sådan - även om jag inte heller har något emot det. Och 2024 såväl som 2025 kändes det bara skönt att få vara hemma.
    Bara det att slippa resa kollektivt tvärs genom stan och lite till klockan halv två på natten och bara i bästa fall hinna med sin sista anslutning som är en buss man aldrig tagit förr, som också stannar på ett orimligt antal hållplatser, och man sömnig efter några glas bubbel för mycket slumrar till, missar sin hållplats, chansar och går av ändå vid första bästa stopp som visar sig vara ändhållplats och därefter, eftersom man måste vänta en timme i fem minusgrader på att bussen ska gå i motsatt riktning, desperat försöker få tag på en taxi eller uber, vilket man av ekonomiska skäl ville undvika från första början.
    Nej tack, inte för mig. Då stannar jag hellre hemma. 

Att man är själv på nyår, eller under annat högtidligt sammanhang för den delen, är ingen anledning för att göra avkall på festligheter (som vår kära grevinna lärt oss), såvida man inte vill. Tvärtom.

    Jag lyssnade på musik jag gillar på den volym jag önskade (nej jag är inte jätterolig på fest), städade och plockade så det såg fint ut - för att det känns högtidligt och det ska det göra - sen gladdes jag åt att det äntligen var så pass kallt ute att elementen avgav värme som var varm och till och med värmde, och just för att det inte fanns några måsten och just för att jag inte behövde laga en festmiddag så kände jag också för att göra det, och gjorde det.

    Man behöver inte alltid ha vittnen. Mina egna ögon, öron och smaklökar räcker gott och är icke att förringa.

Dinner for one (som också är engelska titeln på Grevinnan och betjänten)

Trots att jag inte vill kalla det för tradition så blev det, i stil med traditioner, nätt och jämnt en repris på föregående nyårsfirande med ostron, bubbel, rödtunga och något av det bästa som finns som heter crème brûlée.

    Eftersom jag äger en crème brûlée-brännare ser jag det som en skyldighet att använda den åtminstone en gång om året (samma gäller ostronkniven).

Nytt för i år: crème brûlée med Earl Grey. Genialt.

Så höll jag på att bränna mandlarna som skulle rostas och att misslyckas med crème brûléen, men det gjorde inget. Jag hade ingen tid att passa, inga gäster som skulle tycka, tänka eller lägga sig i (missförstå mig rätt, det är trevligt det med), inga krav, ingen stress. Jag gjorde om när jag kände för det, lät bli när jag inte kände för det. Det blev som det blev, jag valde glädje och förnöjsamhet.

    Och tro inte att jag inte sa ett ord till Mig själv på hela kvällen, för det gjorde jag. Sa att jag var tacksam för det som är mitt och för att jag har möjligheten att ha det som jag har det - med crème brûlée och allt.

Förra nyårsafton såg jag en dokumentär om Selma Lagerlöf; i år tittade jag på Sense & Sensibility från 1995 (kändes lägligt när det fortfarande var 2025 och Jane Austens 250-årsjubileum) och lyckades oplanerat tajma så det blev färdigt strax innan Nyårsklockan. Fyrverkerier kunde jag se från mitt fönster, och när klockan sen visade år 2026 (klart den gör, galna Hattmakare) så inledde jag det nya året med att fortsätta på Jane Austen-temat och började kolla på den nya dokumentären som finns på SVT.

Sov gott gjorde jag och crème brûlée fick jag äta en dag till (hade förmodligen inte blivit fallet om jag hade haft mer krävande gäster).

Tradition eller ej: är det Mig, Mig själv och kusin Inga som står på gästlistan även nästa nyår – inte mig emot. De är så välkomna.