Efter en vecka av tidiga morgnar, tidiga kvällar och arbete med dittan och dattan tänkte jag att på lördag kväll ska jag ha en riktig lördagkväll som lever upp till sitt syfte med att vara just en lördagkväll i enlighet med hur de flesta människor lever sina liv.
På grund av det lite udda (åtminstone okonventionella) liv jag för närvarande lever har namnet på dagen sällan någon betydelse för vare sig när jag går och lägger mig, vaknar eller jobbar – men det är tråkigt ibland. Kontraster är bra. Nyanser i tillvaron. I likhet med att ingenting skulle vara roligt om allt alltid var roligt, och ljus inte skulle existera om det inte fanns mörker osv… Ni fattar. Och även om mina måndagar, tisdagar eller för all del onsdagar, vissa veckor skulle kunna levas som en lördag (även om det sällan händer) så kan jag ibland sakna att ha det på det vanliga sättet.
Upplevelsen av en helg med tillhörande lördagkväll: vara uppe sent och dagen efter ta en lång sovmorgon och vara ledig. Så skulle det göras den här helgen. Jag skulle vara vaken åtminstone till klockan tolv, sova länge, och idag inte skriva ett ord.
Jag misslyckades på samtliga punkter.
Efter att ha gått upp klockan sex var jag vid tiotiden igår kväll för trött för att orka fokusera på något som kunde göra det värt att stanna uppe, och i morse vaknade jag av mig själv klockan sju och kunde inte somna om. Jag gick upp, gjorde en kanna te i vanlig ordning, satte igång datorn och började skriva.
Det sägs att man när man kommit upp i 30-årsåldern börjar märka av sånt som hör åldrandet till på ett mer påtagligt sätt. Det är krämpor, förändrat sömnbehov och det ena med det andra. Jag vill ofta hävda att mycket av åldern, och krämpor som kommer med den, sitter i huvudet (till en viss gräns och diskutabelt naturligtvis, och så är jag förvisso bara 30, och kanske därav inte rätt person att uttala mig om såna saker), och det tänker jag fortsätta att hävda vare sig det stämmer eller inte.
Jag tror att mycket sitter i huvudet. Att mycket blir och är helt enkelt för att man inbillar sig det eller har bestämt sig för det (också till en viss gräns naturligtvis, jag är inte dum eller oresonlig. Det tänker jag inte få för mig. Det ska också sägas att jag ibland inte lever som jag lär. Skamligt.)
Men som det där (inte här) med skrivkramp till exempel. Att påstå att det finns – att bekräfta dess existens vore också att berättiga dess existens. Men om det inte finns så är det inte ett problem.
Tro inte på det. Det sitter i huvudet. Skrivkramp finns inte. Man kan alltid skriva något. Börja med ett ord, fyll på med ett till – och det är vad skrivande är. Och kan man av någon annan anledning (som inte heter skrivkramp men kanske snarare brist på inspiration/motivation/information/lust) inte skriva det man tänker att man vill skriva: skriv något annat, skriv ändå eller skriv inte alls. Gå till botten med det verkliga problemet och lös det. Skrivkramp låter i mina öron som en förenklad diagnos att sätta på ett problem och lämna det därhän. Som att bestämma sig för att det inte finns en lösning. Bestäm dig istället för att det finns en lösning. Eller vila. Ibland behöver man faktiskt vila. Ibland behövs en promenad.
Men så får man förstås kalla det vad man vill. Det som hjälper mig kanske inte hjälper dig.
Ålderskrämpor var det ja. Jag tycker att jag under mina 30 år har haft krämpor oavsett ålder. Vissa löser man, vissa löser sig själva – med tiden, med åldern. Vissa saker löser sig inte alls. Men för- och nackdelar finns med det mesta, till och med med det att åldras.
Att man går och lägger sig tidigare och även går upp tidigare ska tydligen också kunna ha med åldrandet att göra. Det ska tydligen också kunna ha att göra med huruvida man är kvälls- eller morgonmänniska. Kanske ligger det något i det, men i så fall måste det vara föränderligt.
Jag har aldrig sett mig som vare sig kvälls- eller morgonmänniska. Jag har varit både och i perioder. Och jag vill tro att man med tålamod och disciplin kan konvertera till vilket man vill. Men det är fel. Det ska finnas biologiska faktorer som avgör. Det finns det visst forskning på. Men jag har inte alltid varit en vars ögonlock tycks tillta i tyngd så fort klockan blivit tio på kvällen. När jag var yngre satt jag uppe på nätterna. Möblerade om i mitt rum gjorde jag också gärna när det lackade mot midnatt.
Nu möbleras det inte om alls. Möblerna står där de står, enligt konstens alla regler med hänsyn till både Feng shui, rummets möjligheter, väggar, tak, golv, dörrar och fönster. Det finns bara ett rätt sätt. Och jag lägger mig klockan tio.
Kanske har det med åldern att göra.
På tal om krämpor.
Jag har inte fått musarm eller tennisarm, men bokarm.
Ja, det är sant och jag är säker. Det här sitter inte i huvudet (eller så gör det det).
I flera dagar har jag haft värk i vänster arm. En sån typ av värk man tydligt känner av men samtidigt inte kan härleda till en specifik muskel.
Jag tänkte att det kanske var yogan. Men så häromkvällen när jag satte mig i soffan för att fortsätta läsa
Middlemarch efter några dagars uppehåll räckte det med att jag lyfte boken för att förstå vad som var orsaken till min armvärk.
Förutom Middlemarch så har jag på sistone också läst Under tidens yta av Jonas Ellerström, där han har sammanställt ett antal 1900-talspoeter som av olika anledningar inte blivit lika uppmärksammade som de allra största namnen – men som ändå förtjänar både att nämnas och bli lästa.
En av mina favoriter, Åsa Nelvin, med sin diktsvit Gattet från 1981 nämns faktiskt, bland andra.
Ett hett tips till den poesi-intresserade! (Ja, både Gattet och Under tidens yta faktiskt.)
Kommentarer
Skicka en kommentar