Tack men nej tack: Drömmar om våren, måsar och svensk poesi

Det som är där ute nu, Våren (stort V), är så lockande att jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill vara ute hela tiden och inte alls för det är också något med lockelsen som bara finns att uppleva i känslan av den.

    Drömmen, potentialen, fantasins gränslösa möjligheter och omöjligheter.     Gå ut och känslan försvinner.      Jag sitter inne och uppdaterar min mailinkorg istället.     Minst en gång i minuten måste den uppdateras så jag inte missar något viktigt. Något viktigt TACK MEN NEJ TACK-mail. Jag vill inte dra ut på det, jag vill veta nu med en gång vad som fortfarande är möjligt och vad som inte är det. Inget fantiserande, ingen potentiell potential, och helst vill jag inte hinna drömma alls, jag vill ha raka rör och genast.      Och precis som jag skriver det här kommer ett till: Tack men nej tack, många sökande tack för att du tog dig tid, tack för visat intresse och tack och lycka till och vänliga hälsningar, tack.      Tack och tack, jo jag tackar.     Jag funderar på vad som är fel. Är det frisyren på min CV-bild? Är det min konstnärliga examen som sticker i ögonen på folk? Skrev jag något dumt i mitt personliga brev? Var det överdrivet, underdrivet eller allmänt alldeles otillräckligt?     Tröttsamt är det.

Jag fortsätter att drömma om Våren (stort V) där ute. 

Utanför mitt fönster finns ett rikt djurliv (även utöver alla hundar). Jag bor mellan två ekar i och mellan vilka ett antal ekorrar rör sig varje dag. Råttor kan man se titt som tätt i rhododendronbusken under mitt fönster. Hararna gör mig sällskap året runt och i vintras sprang en räv förbi.

Fåglar finns det gott om. I natt vaknade jag av en imponerande solistinsats av, jag tror, en koltrast. 

Nu har också fiskmåsarna kommit tillbaka.

Förra året hade en fiskmåsunge sitt tillhåll här utanför en period. Såg så bortkommen ut, som ett nåltovat slöjdalster på alldeles för smala ben. Struttade runt som en kyckling, inte flygfärdig, man kunde tro att den var helt lämnad åt sitt öde, men det var den inte. Mamma mås dök upp (eller snarare ner) med jämna mellanrum och matade den lilla. 

En dag blev måsungen trakasserad av en människounge. Jag var precis i färd med att öppna fönstret, säga åt ungen att låta bli, när mamma mås äntrade scenen.

Den ungen lär nog aldrig närma sig en fågel igen. 

Jag läser ny poesi. Ung poesi. Ung poesi skriven av unga människor som för sin unga poesi nominerats till priser.

Jag vill hålla mig uppdaterad, à jour, vidga vyerna. 

Jag lägger ner.

Återgår till Wislawa Szymborska och Werner Aspenström. Vidgar vyerna där istället. Läser Gattet en gång till, tar en kväll med Kristina Lugn, väntar otåligt på ett sms från biblioteket som säger att min reservation för Ingela Strandbergs senaste: Under sjöarna finns att hämta (för närvarande köplats 89), gläder mig åt att Sonja Åkesson är på tapeten igen (om hon någonsin lämnade den), och att Norstedts gett ut en ny samlingsutgåva, som jag ser fram emot att lägga vantarna på så snart min mailinkorg kommer med bättre nyheter.

Den gångna veckan har jag även roat mig med C.J.L. Almqvists exildiktning.     “Detta är svensk nonsenspoesis kanske finaste ögonblick”, skriver Ellerströms på baksidan av sin utgåva Svenska rim: Nonsensdikter från exilåren – som är en samling urval ur ett större manuskript av Almqvist. 

Detta är svensk poesis kanske finaste ögonblick, skriver jag, här på min blogg.

Ur Svenska rim: Nonsensdikter från exilåren

En annan pärla jag snubblade över på biblioteket (men sen klickade hem på bokbörsen):

Jättar och vättar: En antologi dikter om folktrons väsen (1986), sammanställd av Bengt af Klintberg. 

Här finns dikter av Fröding, Rydberg och Tegnér för att nämna några, men även ett par 1900-talspoeter, på temat folktrons väsen: tomtar, troll, jättar, näckar, skogsrån. 

Med illustrationer av John Bauer med flera, återgivningar av folksägner samt en omfattande och otrolig inledning av Bengt af Klintberg om mytologins betydelse för poesin.

Finns fler på bokbörsen för inte särskilt mycket pengar, om man gillar sånt. Jag gillar sånt.

Våren vårar vidare, solen kvittrar på, fåglarna sjunger, människor går, rastar sina hundar, knappt tre meter från fönstret där jag sitter vid mitt köksbord, försöker undvika ögonkontakt och fortsätter fundera: vem är det egentligen som det är fel på?

Kanske ska jag byta CV-bild ändå.