Jag skulle inte skriva idag. Sen hamnade jag där ändå, knapprande på tangentbordet och försökte åstadkomma något. Det gjorde jag också. Jag åstadkommer alltid något när jag skriver – till skillnad från andra områden i mitt liv där jag gärna skulle åstadkomma något utan att jag för den delen gör det.
Om du tycker att det låter självömkande så tycker du fel. Det var inte menat att låta självömkande eller dåligt över huvud taget. Det var en sanning som inte krävde att värderas.
Det är inte alltid dåligt att inte åstadkomma något. Ibland gör man det och ibland gör man det inte. Visste du inte det så varsågod, nu har du lärt dig något nytt. Slappna av.
Den tråkiga aspekten i det är möjligtvis att jag önskar mig något som jag inte får, men så är det med mycket här i världen och livet för både dig och mig och det är bara att finna sig i. Jag önskar också fred på jorden men tycks inte vara någonstans i närheten av att få det just nu.
Man får jobba på med det man kan så länge man kan. Välja glädje och förnöjsamhet – när det går.
Jag har varit ute och rest. I en vecka har jag varit borta. Jag lämnade ett polarlandskap, reste till ett annat (ett Göteborg iklädd sin sparsamt använda, mest överdådiga vinterskrud och vidare till ett Karlstad som då redan börjat klä av sig sin), kom hem till grått grötslask och brunmelerade snöhögar under blekgrå himmel ådrig av trädens svarta spretiga grenverk.
Grus och pölar. Blottlagd hundskit.
Den sämsta tiden på året är nu och ungefär fram till slutet på mars – en annan sanning för stunden som du till skillnad från den förra får värdera hur du vill.
 |
| Ett smyckat Göteborg |
 |
| Fat jag ångrar att jag lämnade kvar på Myrorna |
Jag har inte tagit ner min julstjärna i fönstret än, och kanske borde jag skämmas, men det lilla ljus jag har tänker jag inte avsäga mig så lätt bara för att Knut varit framme och sagt sitt. Stjärnan får hänga ett tag till.
Den grannaste granen i grannskapet däremot (som inte var så grann längre) är ett minne blott (förutom dess barr som jag kommer att hitta lite här och var fram till nästa jul).
 |
| Den inte så granna granen |
För att inte tynga min väska mer än nödvändigt på resan fick
Middlemarch av förklarliga skäl stanna hemma. Istället har jag den gångna veckan roat mig med P.G. Wodehouse och samlade dikter av Wislawa Szymborska.
 |
Banan som lovar bättre tider
|
 |
| Sällskap i väntan på buss |
För att den kändes lämplig i sammanhanget avslutar jag detta inlägg med en egenskriven dikt, anno 2023.
BETONGLANDSKAP (2023)
Den ligger inte vit
Den ligger blöt och grå
kring ett betonglandskap
Ingen ville hit
Hit kom vi, här bor vi
lever
växer medan vi krymper
Där sorl möter sorl
Tillväxt möter tillväxt
Makt möter makt
i ändlös kamp
om vem som får utplåna vem
Jag har redan vunnit
och förlorat
Förintats
och tillintetgjort
det som var mitt
Allt det andra står kvar
Fullkomligt i sin livlöshet
Det fastgjutna, orubbliga
som inrymmer alla
påhittade sanningar.
(C) Lovisa Wahlund Ferm
Kommentarer
Skicka en kommentar