Brödet, litteraturen och meningen med livet: tre böcker och en dikt

I veckan har det varit regn ute men sol inne, i min brödverkstad.

Den här våren fyller min surdeg 6 år. 

Jag måste fundera på om det verkligen stämmer, men det gör det. I 6 år har jag hållit min surdeg vid liv. Den har gett mig bröd, bullar, tröst och glädje i utbyte mot mjöl och vatten.

I perioder har den legat övergiven längst in i mitt kylskåp, surnat till ordentligt och med all rätt. Tagit ut sin hämnd genom att anta skepnaden av något lilaaktigt grågrumligt hemmahörande i ett labb och lukta som en sur blöt strumpa stoppad med en bit Vieux Boulogne när jag väl kommit på tanken att gräva fram burken och ge den kärlek igen – i utbyte mot mer bröd, bullar, tröst och glädje. 

Nästan inget är lika tillfredsställande som att baka surdegsbröd. Mjöl, vatten, salt. Magiskt och vackert. Ibland blir det fel men det blir nästan alltid bra. 

Vissa böcker läser man och tycker att de här böckerna måste alla läsa. Alla. Samtliga. Hela Sverige, världen. Inga undantag.

Så kände jag när jag sommaren 2024 läste David Thurfjells Granskogsfolk: hur naturen blev svenskarnas religion, och så kände jag när jag under våren läste hans nya bok Anspråkstagen: människans bot mot meningslösheten.

David Thurfjell är religionshistoriker men reflekterar vitt och brett om vår samtid och historia. I likhet med Granskogsfolk behandlar Anspråkstagen frågor om livet och dess mening (eller brist på sådan), det jordiska såväl som överjordiska och människans sätt att hantera och finna sig i olika skeenden genom historien.

Thurfjell nystar i religion, filosofi, sociologi, psykologi, historia, konst och litteratur – nystar och väver. Väver samman trådar ur personliga erfarenheter, berättelser och fakta. Resultatet blir en väv vars motiv kanske inte ger något definitivt svar, utan lämnas för betraktaren att reflektera vidare kring. Det enda som på något sätt blir tydligt är hur allt liksom hänger samman. Världen blir lite mindre samtidigt som dess av människan formade beståndsdelar växer, breder ut sig och kopplas ihop. 

Eftersom jag också råkade ha Thurfjells bok En lockton i ödemarken: om människans förmåga att besjäla världen i bokhyllan så passade jag på att läsa den när jag var färdig med Anspråkstagen. Många teman är återkommande i hans böcker, och man kan ana som små frön till nästa bok i den föregående.

Jag tycker att alla tre böcker ska läsas, men känns det övermäktigt så är den senaste, Anspråkstagen, kanske den mest övergripande och för vår tid mest allmänt relevanta, med sitt fokus på samhället idag, vår plats i det, och ja, meningen med våra egna liv.

Tycker man att det är intressant med religion världen över och hur den format människan, ska man läsa En lockton i ödemarken. 

Granskogsfolk gräver i Sveriges historia och zoomar in på fenomen som format vårt samhälle: folktron och kristendomen, industrialiseringen och sekulariseringen, nationalromantiken och det svenska folkhemmet. En bok för alla som tycker om att gå i skog, men kanske desto mer för de som inte hittat dit än. Egentligen bara en bok för alla.

Kanske tycker du att det låter väldigt religionsfokuserat, och kanske är du därtill rent av över huvud taget inte intresserad av religion – men det är inte vad det handlar om. Det handlar om att förstå världen och människan, nu och genom historien, och för att göra det är vissa ämnen – såsom religion –  oundvikliga. 

David Thurfjell gav också 2015 ut boken Det gudlösa folket, men den har jag inte läst och kan därför inte uttala mig om. Men jag gillar Thurfjell. Hur han rör sig mellan olika perspektiv och binder dem samman; hans förmåga att reflektera och formulera sig; sätta ord på det som ingår i upplevelsen av att vara människa.

Dagens inlägg tänker jag avsluta med den dikt av Harry Martinson som gett upphov till titeln Granskogsfolk.

Furan (Harry Martinson)

Furan det högresta mastträdet 

med kronan som en utsiktskorg i toppen 

spanar över vårt ändlösa innanhav av gran 

där vi år från år och våg från våg 

intill döddagar kan räkna hur gran försvinner bland gran. 

Överallt omkring oss denna vår fördystrande fiende 

och brusande vän. 

Vad vore vår värld utan granar, 

utan massaved, julgran och gravens ris. 

Vad vore den utan det skydd som granen ger 

och utan de skuggande sagor 

som bara kan berättas av granar. 

Vi uppsöker gläntornas ljus 

och bor till en del i städer 

där vi får för oss 

att vi är oss själva. 

Ändå är vi vad vi är 

ett granskogsfolk 

och med gran skall vi myllas. 

Hemlöst förbundna i städer och byar 

lever vi med vårt tungsinne försänkta i gran. 

Granarna brusa. 

Verklighetstungt och med gransagans sus 

befaller de över våra år 

och skyddar den barrtunga ande 

som susar inom oss,  vår ande av gran.