Hej från Göteborg: Slutet på en era, början på en ny

Hej från Göteborg!

Från där jag nu bor och ska bo så länge jag känner att jag vill bo här. 

Än så länge tänker jag att det blir länge, men man kan alltid ha fel.

Jag tror inte att jag har fel.

Jag har börjat läsa GP. För att få den kompletta Göteborgsupplevelsen så måste man läsa GP, tänker jag. Tänker och gör.

Dricker Earl Glenn på morgonen istället för Earl Grey. (Du tror att jag skojar, men det gör jag inte.)

Jag gillar Göteborg. Av flera anledningar. Och av flera anledningar tycker jag att Göteborg är bättre än Stockholm (om man nu ska jämföra städer och det ska jag). Jag ska lista några:

• Här bor jag nära stan utan att bo i den.

• Jag har lika nära till skogen som till stan. 

• Ingen tunnelbana.

• Man kan cykla överallt utan att det tar orimligt lång tid.

• Den ansenliga mängden indiska restauranger inom bara en kilometers radie.

• Saker, i synnerhet mat, är påtagligt billigare.

• Havet är, i min mening, ett riktigt hav.

• Ingen tunnelbana.

• Jag har släkt här!

• I Göteborg finns något jag saknade när jag bodde i Stockholm: en crêpe-kiosk. En kiosk, eller kalla det gatukök om du vill, där man kan få sig en nygräddad crêpe – i sann parisisk anda. I Stockholm finns fina crêperier men ingen kiosk. Inte så du kan ta en crêpe i farten istället för en korv med bröd. Det kan man i Göteborg. Göteborg har fattat grejen. I Göteborg finns en crêpe-kiosk. När jag bodde i Stockholm funderade jag på om jag skulle bli tvungen att öppna en själv. Nu behöver jag inte fundera längre, mina behov är tillgodosedda. Det har Göteborg sett till.

• Apropå tillgodosedda behov: Indiska restauranger överallt.

• Fortfarande ingen tunnelbana.

Sen finns det förstås annat som är mindre bra med Göteborg, till exempel alla uppförsbackar, det gräsliga etablissemanget vid namn Nordstan, vägarbeten som aldrig tycks komma någon vart och det att jag befarar att det bara är en tidsfråga innan jag blir påkörd av en spårvagn, eller kanske mer troligt: en foodora-moped.

Och vädret. Vädret är nyckfullt. Lilla London kallas det, och om det till viss del beror på väderleken så är det möjligt att min mentala hälsa förr eller senare får lida – eller så får jag lära mig att uppskatta det regniga blöta grå. 

Kanske kan man uppskatta det regniga blöta grå så länge man befinner sig på rätt plats.

Det visar sig – om jag befinner mig på rätt plats. Det visar sig, om jag lär mig att uppskatta regnigt, blött och grått. 

Jag har nått slutet på en era, en era vid namn Middlemarch. 

I ett halvår har jag haft denna tegelsten liggande på mitt soffbord och sett hur avståndet mellan bokmärket och bordsskivan stegvis har minskat. Nu är det slut. Jag är färdig.

Middlemarch, från 1874 av George Eliot (pseudonym för Mary Ann Evans), fick en renässans i Sverige när den 2024 kom ut i en ny svensk översättning av Hans-Jacob Nilsson. 

Tegelstenar, precis som bokserier, är inte min grej. Ändå läser jag dem ibland. Och gillar dem.

Att säga att Middlemarch är en bra bok är inte fel, men vagt och otillräckligt.

Middlemarch är kort sagt ett lysande stycke litteratur, och vad som ger boken sitt omfång på närmare tusen sidor är också vad som gör den så fenomenal. Romanen har en underrubrik: “En studie i lantligt småstadsliv”, och det är onekligen (lånar en romantitel signerad Lena Andersson här) en studie i mänskligt beteende. Här får karaktärerna och psykologin bakom deras handlingar ta plats på ett sätt som gör att de, trots sina starka personligheter, givna sociala ställningar och karaktäristiska egenheter, inte blir till schabloner. Och med Eliots förmåga att placera sig i huvudet på människorna som befolkar romanen och redogöra för de många lager som ligger till grund för och påverkar dem i deras sätt att vara, blir de mänskliga, mångsidiga och begripliga i sin svårbegriplighet. 

Romanen kommunicerar åtskilligt mellan raderna. Man anar Eliots kritiska öga på sin samtid genom små antydningar, ironi och okonstlad humor. 

Det som utspelar sig har rivit upp känslor som fått mig att ömsom lägga ifrån mig boken i frustration och ömsom ivrigt läsa vidare. 

Så ska det vara. En bra roman ska riva upp känslor (så länge känslorna är reaktioner på romanens händelser och inte hur de förmedlas).

Mina frustrationer har till viss del stammat ur min erfarenhet av att leva i en annan tid och således har en annan syn på de utmaningar karaktärerna ställs inför, tillika deras av konventionen förväntade sätt att agera och deras föreställningar om klass, könsroller och vad som är socialt acceptabelt – sånt som man får dras med när man läser klassiker, men som också adderar till min fascination över Eliots distans till allt detta, och att man dessa strukturer till trots kan dra slutsatsen att vi är samma människor nu som då.

Att Eliot, eller Mary Ann Evans, skulle ha varit före sin tid är inte nödvändigtvis rätt sak att säga, men jag tror att hon med sin skarpa penna, tillika intellekt, förmåga till iakttagelse, empati och reflektion hade möjligheten (och drivkraften) att ge uttryck för sånt som låg och pyrde under ytan för många, och ja, som successivt lett till att vi människor sen dess har gjort en del förändringar på vissa punkter. 

Vissa partier i boken har varit mer tålamodskrävande. Främst de lite “torrare” delarna som behandlar brittisk 1830-talspolitik, vilken jag inte är särskilt insatt i. Men jag tackar för de många fotnötterna som så hjälpsamt lett vägen, även genom romanens mest hårdtuggade delar. 

Vidare vill jag också tacka för ett tillfredsställande slut och en otroligt genomarbetad översättning.

Har du någonsin funderat på om du kanske ändå ska läsa Middlemarch så säger jag bara: gör det. Och låt det ta den tid det tar. Det är värt det, jag lovar. 

Jag har också äntligen läst Drömmarnas cykelregister av Erlend Loe (som jag nämnt i tidigare inlägg). Läst och skrattat. Här finns inte så mycket mer att tillägga: läs den. Det här är feel-good på ett sätt du inte trodde var möjligt.