Erotiskt eller idiotiskt

 

Jag som beställer en mockaruta och samhället som inte vet vad det är.

Snoddas försöker jag mig inte ens på, vet att det vore bortkastad tid, att det vore att välja att inte bli förstådd, att så säger ingen förutom möjligtvis mamma om mamma ens säger så, jag vet inte.

Mockaruta. Så kan man säga, så kan det heta, så heter det. Med det borde man bli förstådd precis som man blir förstådd när man beställer ett glas vitt och får vin och inte mjölk för att det var vin man menade och inte mjölk och det vet alla.

Det blir man inte. Kanske med vinet men inte med mockarutan.

Kärleksmums heter det.

Tydligen.

Nu för tiden.

Tiden för kärleksmums är nu, inte tiden för mockaruta – den är passé; snoddas antik.

Kärleksmums – jag vägrar, säger mockaruta, kommer inte undan med det.

“Vilken tänkte du på?”

Ska jag beskriva kakan, hur den ser ut där den ligger utan skylt i montern, eller ska jag säga det jag vet att hon – cafébiträdet – vill att jag ska säga?

Jag bestämmer mig för att inte göra mig dummare än jag är – varför skulle jag det? – och gör en fånig gest med händerna, en ännu fånigare med huvudet och tar ordet i min mun, det smakar illa.

“Jaa, kÄrLEkSmuMs kanske det heter ja”.

Det känns förnedrande. Som ett övergrepp.

K ä r l e k s m u m s. Det låter erotiskt (här föreslår mitt ordbehandlingsprogram “idiotiskt” istället för “erotiskt” – vilket ju också funkar). Som något som inte får sägas högt. Som något förbjudet för alla utom de som det rör – inte mig. Vill inte höra, inte veta, inte röra eller bli rörd, låt bli mig.

Jag säger mockaruta.

Kommer fortsätta att säga mockaruta först, chokladruta med kokos på sen – det kan inte bli fel. Och blir det det så är det i alla fall inte jag som är dum.