Perkolatorer, kulturtanter, bubblor och avundsjuka

Jag har en perkolator nu. Jag fick den av en släkting som i samband med en flytt gjorde sig av med överflödigt lösöre. I min släkt är perkolatorn en vanligt förekommande bryggmetod för kaffe och nu har stafettpinnen lämnats till mig. Jag ska se vad jag kan göra för att förvalta arvet och föra det vidare – om inte i rakt nedstigande led så åtminstone till någon i min närhet jag anser vara värdig. 

Jag minns en gång när jag var liten och sov hos min farmor och farfar, i deras hus, i gästsängen som alltid bäddades åt mig under trappan, under Rolf Lidbergs “Utflykten”, alltid med vita lakan, prasslande och svala, duntäcke och dunkudde. 

Den här gången vaknade jag och kunde inte förstå om det var morgon eller natt. Det var mörkt, men från köket ovanför trappan kunde jag höra det karaktäristiska ljudet av perkolatorns andetag när vattnet bubblar upp och ner, och man kan följa hur det gradvis går från klart till mörkbrunt genom plastknoppen på locket.

Var det tid för frukost eller var det någon som behövde en kopp kaffe för att somna om?

Jag minns inte om jag gick upp för trappan och såg efter eller om jag låg kvar i sängen och spetsade öronen; om det var där och då, dagen efter eller långt senare som det gick upp för mig att det inte var perkolatorns snarkningar jag hade hört, utan farfars. 

Jag dricker mitt perkolatorkaffe och tänker på farfar som snarkar och på farmor som alltid haft perkolator (Hej farmor!) och på mamma som tycker att perkolatorn ger “hands down” det bästa kaffet. 

Jag tycker om ljudet.

Läst i DN: SÅ KAN DU UNDVIKA SKADOR PÅ JOBBET

“Sätt dig ner och vila om du jobbar mycket fysiskt.” 

Den som skrivit artikeln har uppenbarligen aldrig haft ett jobb som krävt att man “jobbar mycket fysiskt”. 

Jag lämnar det där, tänkandet får ni lösa själva. Men behöver ni en vägvisare kan jag säga så mycket som att jag, när jag senast hade ett jobb där man “jobbar mycket fysiskt”, blev tillsagd för att jag tog min (obetalda) halvtimmesrast i trettio minuter.

Vad jag vet så är en halvtimme lika med trettio minuter.

Enligt min chef var det en kvart eller helst tio minuter. Det var nämligen inte rättvist mot mina kollegor om jag satt ner i trettio minuter och de (som också hade en rast på trettio minuter i sina scheman) bara skulle få tio.

För ett tag sedan pratade jag med en jämnårig tjej som, apropå min dåvarande arbetslöshet och tidigare erfarenhet av jobb inom café och servering, sa att det lät mysigt (eller jag tror till och med jättemysigt) att jobba på café.

Att hon kunde säga så! om något som för mig hade inneburit så mycket lidande. Det sved. Dels för att den bilden inte bekräftade min erfarenhet, och dels för att jag avundades hennes aningslöshet – att hon på något vis hade privilegiet att leva med en bild av verkligheten som – enligt mig – verkade mindre besudlad. Att få vara så oförstörd!

Ack! Den romantiska bilden av att jobba på café. 

Jag hade nog också en sån – en gång i tiden.

Kanske har jag bara haft otur. 

Kanske är det mig det är fel på. 

Kanske kan det också vara mysigt. 

Jag hoppas innerligt att hon får möjligheten att ta reda på det själv och att jag slipper bedriva mer fältforskning på ämnet. 

Är jag överdramatisk? Det finns det också andra som är.

Hört i P1 Kultur: Jimmie Åkesson hävdar (på ämnet: Kulturens roll i samhället) att kulturtanter tenderar att öka polariseringen.

Tyvärr inget som programledaren ber honom utveckla.

Själv sitter jag här (med mitt perkolatorkaffe och en otrolig kanelkaka som jag har bakat!) och dör av nyfikenhet.

Vad menas? Är kulturtanter det nya hotet?

Ser framför mig valaffischer och utsmyckade (läs: utspökade) bussar och centralstationer inför valet 2030:

EJ VÄLKOMMEN OM DU:

• HAR VIP-ABONNEMANG PÅ KUNGLIGA OPERAN

• FRIVILLIGT OCH REGELBUNDET GÅR PÅ VERNISSAGE

• ÄR HOBBYKERAMIKER OCH/ELLER GÅR EN KVÄLLSKURS I AKVARELLMÅLNING

• HANDLAR PÅ GUDRUN SJÖDÉN

SAKNAR DU ATT SITTA I EN FULLSATT SALONG PÅ DRAMATEN?

ANTIFINKULTURKONSUMTIONSBIDRAGET GÖR ATT DU TJÄNAR PÅ ATT STANNA HEMMA ISTÄLLET. 

Fniss. Och så orimligt kan man tycka, tänka, ta för självklart. Som om det har någon betydelse. Världen och människan fortsätter att överraska. Eller inte överraska, beroende på hur man ser det.

Slutar man aldrig förvånas eller har man slutat förvånas för länge sen?

Jag hör, jag häpnar, men härdas jag?

Det finns bubblor. Hållbara bubblor; slitstarka, motståndskraftiga, okrossbara – och som ändå kommer med ett tillhörande bubbellagningskit: en bit bubbelväv och en tub med specialanpassat bubbellim att lappa och laga med om bubblan mot all förmodan skulle spricka. En garanti på garantin. Det skadar inte, framför allt inte om något är oskadbart.

Jag avundas folk som har tillgång till dessa bubblor på samma sätt som jag avundas folk med oändligt med pengar. Alltså inte egentligen, utan mer på ett sätt som är: det hade väl varit skönt, men knappast nödvändigt. 

Något som dessa bubblor och aldrig sinande ekonomiska tillgångar också har gemensamt är att de kan leda till kronisk verklighetsfrånvändhet.

Jag har min skrivbubbla. Tyvärr inte okrossbar, och varje gång jag vill använda den måste jag blåsa upp den på nytt. Spricker den måste jag skaffa en ny – det är den billiga varianten som inte kommer med ett bubbellagningskit. 

Jag önskar också att det fanns ett, för den här typen av bubbla, anpassat insynsskydd (som det gör till de oförstörbara bubblorna), men det gör det inte. Här är det fri insikt och utsikt – det kommer man inte ifrån.

Jag får ofta frågan vad det är jag skriver när jag säger att jag skriver eller har skrivit. Som om det skrivna måste vara något mer än skrivet.

Dumheter.

Pareidoli på bussen: vän äter vän/spottar ut vän.