Carl von Linné om Slow running

Vi är besatta av att ge saker namn. Vanliga och vardagliga företeelser blir till fenomen. Det går inte att vara eller göra något om det inte har försetts med en etikett och helst ska ordet vara på engelska. 

Heter det inget finns det inte går det inte.

Om jag kom springande i motionsspåret här i mitt närliggande naturreservat, iklädd träningskläder, lätt flåsande med en svettdroppe i pannan, i ett tempo som vissa (men inte alla) skulle klassa som långsamt hade det inte sett klokt ut. Ingen hade förstått vad tusan jag höll på med. Om det var något nytt slags gymnastik, ett försök att rädda utrotningshotade arter eller en ny metod för fågelskådning – ingen hade kunnat gissa. Det hade varit som att se någon steka en omelett utan att någonsin tidigare ha stött på ett ägg. 

Men nu behöver vi inte längre oroa oss för att detta skulle inträffa. Det finns nämligen ett nytt ord, ett nytt fenomen: Slow running. 

Som jag har väntat!

Inte visste jag att det fanns en regel för hur snabbt jag måste springa för att min löptur ska få kallas för en löptur, men så är tydligen fallet och det passar ju bra tillsammans med min Slow living-livsstil som innebär att jag ogärna stressar och föredrar kvalitet framför kvantitet och som hade varit omöjlig att uppnå om det inte vore för mitt ihärdiga praktiserande av mindfulness genom åren vilket jag hittade till genom att skavmaxa min vardag (något det visade sig att jag hade en naturlig fallenhet för).  

Någon Soft girl har det inte blivit av mig än i alla fall.

”Om du inte känner till namnen försvinner också din kunskap om tingen”, tyckte Carl von Linné (eller “Nomina si nescis, perit et cognitio rerum”, på den tiden då latinet var lika hett som engelskan idag). 

Om man sorterar in allt i lådor med namn blir tillvaron ganska lådfylld och fyrkantig (hattaskar hjälper inte), och det finns en risk, tror jag, att det kan uppstå mer och mindre obefogade idéer om vad som är vedertaget; regler för vad som är normalt; fler konventioner som inte behövs. 

De nya orden blir som stödhjul för tänkandet och snart har vi glömt hur vi tänker själva.

Jag tycker att det är bra med namn när namnen gör nytta.

Men hur vet man det, hur vet man vilka namn som faktiskt gör nytta? 

Jag föreslår ett nytt namn, ett nytt fenomen: Independent thinking.      Sunt förnuft verkar ha förlorat sin slagkraftighet tillsammans med Ta det lugnt, En sak i taget, Hakuna matata, Chilla och Sköt dig själv och skit i andra.